En ny tid är på väg #stoppaskitsnacket

Någonstans tre fjärdedelar in i boken Björnstad av Fredrik Backman kommer den där dräparen. Och jag börjar fundera över var Backman får sin inspiration från. Inledningen är trevande, för att inte säga lång, och när poänger görs är de litet väl uppenbara och i min värld onödigt förstärkta. Inte förrän någonstans i höjd med beskrivningen av idrottens förhållande till vetenskapen slår det mig att det förstås är just det som är grejen. Det tar tid för sådana som mig att fatta ordentligt och dessutom behöver vi få saker mer eller mindre skrivna på näsan för att upptäcka dem. Men när jag väl gjort det finns ingen återvändo.

Björnstad är en brilliant beskrivning av min och många pojkars uppväxt i samhällen där generation efter generation fostrats in i hur det är att vara man i en värld där ett lag för en stad bara betyder – allt. Nej, inte har vi alla med oss den upplevelse Björnarna från Björnstad har men den som inte känner igen stråk och påminns om händelser har knappast satt fot i ett omklädningsrum. Att vara bra, och göra nytta, kan aldrig vara skäl till att inte göra allt för att ta till sig av hur man kan bli bättre. Vare sig man är en hel idrottsrörelse eller en enskild aktiv.

I sociala medier börjar nu #stoppaskitsnacket spridas och grabbarna i Lockerroom Talk har hjälp av bland andra Jimmy Durmaz att nå ända in i omklädningsrummets mörkaste vrå. En ny tid är på väg.

Och när Jonas Andersson i TV-pucksstudion går igenom sin lista över föräldrabeteenden är det egentligen självklarheter han tar upp. Men inte en förälder i Björnstad hade klarat sig. Och eftersom det bor en Maggan Lyt i oss alla är det nog bra att vi får det skrivet på näsan!

Annonser

”Livet är SKIT Ibland”

Så lyder titeln på den vlogg Irene Ekelund lagt upp på Youtube. I ett mycket starkt inslag berättar hon öppet om sina utmaningar och tankar. Så starkt att DN plockar upp det och gör en helsida i dagens tidning. Det är bra och bör läsas av både ungdomar, tränare och föräldrar. ”Det är för stor press på unga”, säger Irene och konstaterar att hon började uppmärksammas då hon var 14 och gick i högstadiet. Se Irenes inslag här.

I förra veckan kunde man i SvD läsa en debattartikel om hur toppstyrningen från RF förstör hela idrotter. Vid sidan om själva rubriken finns det mycket i den artikeln som knyter an till Irenes historia. En av frågorna är nämligen hur en elvaåring som inget hellre vill än att spela bordtennis bäst tas om hand. Är det rätt eller fel att spelaren i fråga ska få ställa upp i ungdoms-SM och förmodligen vinna hela klabbet, trots sin ringa ålder?

Jag törs säga att den som har ett rakt och glasklart svar på den frågan har inte tänkt ordentligt. Men i bordtennis fall är det många som tänkt. Hela den demokratiska rörelsen har tänkt. Och kommit fram till att det inte är värt ”risken” att släppa fram en lovande yngling för tidigt. Samtidigt tror jag många är medvetna om att även det är en risk. För hur finner den elvaåring som slår alla sina kamrater i samma ålder med lätthet fortsatt stimulans till utveckling? Och kanske framför allt, fortsatt intresse för bordtennis och idrott?

Lögn, förbannad lögn och statistik

Förra veckan hade vi viktigt besök i svensk idrott. Tack vare ett sammanträffande där gymnastikförbundet hade Dr Dean Kriellaars som talare på sitt gymnastikforum under helgen kunde också idrottens högste tjänstemän i förbund och distrikt ta del av samma viktiga budskap. Dean menar i korthet att rörelseförståelse, som sammanfattat kan sägas utgöra både förmågan till rörelse samt motivationen och självförtroendet att faktiskt göra, är lika viktigt som läsförståelse. Självklart visar han också, med all önskvärd tydlighet, i vilken olycklig riktning världen styr, med hisnande hastighet. Barns utrymme, både rent fysiskt och tidsmässigt, för rörelse och fysisk aktivitet blir allt mer begränsat och som en effekt breder såväl överviktsproblematik som diabetes ut sig världen över. Dean visar på data från Kanada där det framgår att oavsett regering, röd eller blå, påverkas inte den mer eller mindre linjära kurva som illustrerar hur eländet tar ett allt starkare grepp kring befolkningen.

Vad gäller ohälsoutvecklingen är Kanada knappast unikt i världen. Tvärtom är detta en resa som står att finna på många håll, inte minst i stora delar av Asien där utvecklingen till och med går ännu snabbare. Oftast tack vare att befolkninfen snabbt tar efter västvärldens vanor. Inom idrotten sticker Kanada snarare ut på ett annat område. På senare år har man stärkt sina aktier ordentligt inom elitidrottens område och landet tar allt fler medaljer i olympiska och Paralympiska sammanhang. Det ironiska är förstås att när kurvan över medaljer i olympiska spel kontrolleras för korrelation mot ohälsa uppstår ett närmast linjärt samband.

Ger olympiska framgångar större problem med övervikt och ohälsa?

Nu är nog inte sanningen så enkel som en perfekt korrelation. Precis som min fru säger då jag tar upp detta med henne finns det en mängd (andra) faktorer som påverkar ohälsutvecklingen. Kanske får man dock konstatera att elitidrottsframgångars påverkan på folkhälsan är begränsad.

Jag tänker på både detta och på Stefan Lindeberg, tidigare ordförande i Sveriges Olympiska Kommitté, då jag besöker Kungliga Dramatiska Teatern på lördagskvällen. Istället för att fascineras av åtta svenska mål på Friends Arena blir jag helt betagen av kraften i föreställningen Anna Karenina. Och inte en enda gång efter denna upplevelse har det slagit mig att jag skulle börja med teater. Däremot skulle jag gärna gå tillbaka till Dramaten.

Precis så sa Stefan Lindeberg om elitidrotten och menade att dess största värde faktiskt är just egenvärdet. Dramatiken, upplevelsen, fascinationen. Och tänk om den i sig faktiskt är värd en del av våra gemensamma resurser. Men att hoppas att elitidrotten eller kulturen ska lösa det samhället som helhet misslyckats med, det är nog att hoppas lite väl mycket!

Ligger framgången i berättelsen?

Nyheten blixtrar till i digitaltidningens flashmeddelande. Det stora skandinaviska flygbolaget tjänar pengar! Två miljarder under räkenskapsårets tredje kvartal får väl även av den mest nitiske kritikern sägas vara ett rätt skaplig resultat. I morgonhandeln rusar aktien vilket tyder på att detta nog inte var något marknaden riktigt hade väntat sig. Samma dag finner jag mig ombord på ett av nämnda flygbolags avgångar och bläddrar förstås förstrött i den tidning som hittas i stolsfickan. Jag fastnar på näst sista sidan (ok då, jag bläddrar bakifrån) och rubriken ”lounge imagined by travellers”. Lounge (finns det ens ett svenskt ord?) fantiserad av resenärer. Låter inte riktigt lika kul. Men i alla fall. Den nya lounge som bolaget snart ska introducera bjuder (frekventa) resenärer gym, chansen att upptäcka det senaste inom tekniken i loungens innovationscenter, ljusterapi, möjligheten att skapa sin egen avatar, kaffe av en riktig barista och möjligheten att spendera tid på det som är viktigt för dig. Och sen ger du dig ut för att se världen.

Utan att recensera vad som är troligt att människor vill göra på flygplatsen, eller ens bolagets verksamhet i övrigt, kan jag konstatera att här har det hänt något. Tänk om det faktiskt är hårt, målmedvetet arbete med känsla för vad människor vill ha som gjort att bolaget i alla fall vid denna rapport visar helt andra siffror än vad ägarna vant sig med på senare år? Dessutom har de hittat ett sätt att berätta som i alla fall får mig att vilja vara med. Storytelling i ett nötskal.

Innan jag klev ombord på det där flygplanet hade jag förmånen att lyssna till ett helt gäng med Mastersstudenter som hade den fiktiva uppgiften att för ett världsidrottsförbunds räkning presentera sin idrott inför en panel, antingen för att få stanna kvar eller för att få chansen att komma in på det olympiska programmet. Vid sidan om all innovativ utveckling av de olika idrotterna (som överlag var mycket bra) är det just förmågan att berätta historien som slår mig, från några av inslagen. Storytelling.

Note to self, som det heter på svenska. När 700 personer från RF, SISU och distrikt nu samlas på Bosön är det viktigt vad idrottsrörelsen gör. Men det är minst lika viktigt hur vi berättar om det som görs. Och hur det får människor att känna sig. För resultatet av det lär även vi snart märka. Och vem vet, detta kanske redan i nästa kvartalsrapport!

Modern eller omodern – vem bestämmer?

Den här veckan börjar någonstans runt 120 000 barn i skolan. Jag följde själv med en förväntansfull 7-åring i morse som tyckte att det verkligen äntligen var dags. Innan de lämnat mellanstadiet har närmare 95% av dessa sjuåringar någon gång varit medlemmar i en idrottsförening. Ja, i alla fall om man ska tro statistiken så här långt. Dryga 220 idrotter finns att pröva på inom idrottsrörelsen allena. Inte alla överallt men spridningen över landet är inte så tokig.

Samtidigt som skolan startar upp och kampanjer som ”back to school” och faktiskt även ”back to sport” fyller skyltfönstren gäller det att navigera rätt i den där aktivitetsdjungeln som barnens fritidssysslor lätt uppfattas som. Ned i lådan dimper just då ett antal färgglada broschyrer som undrar ”har du bokat barnens idrottsutbildning”. ”100% föräldravänligt” utlovas det. Hos dessa arrangörer behöver föräldrar nämligen inte sälja strumpor, stå i kiosk eller baka muffins. Verksamheten finansieras gissningsvis på annat sätt. Och den som inte har råd med avgiften kan söka stipendium.

I en annan kommunikationskanal kommer det ytterligare idrottsinformation. Denna gång är det den stora idrottsföreningen som hör av sig. Evenemanget med stor E stundar och funktionärer behövs, i drivor verkar det som. Budskapet är enkelt. Jobba – eller sälj 400 bingolotter. 100% föräldraovänligt kan det nog finnas de som tänker.

Själv tänker jag på Filip Wijkströms uppdragssnurra. Det är den där idén och ändamålet får styra vilka aktiviteter som görs. Aktiviteterna uppfyller därmed syftet. Aktiviteterna kan också generera resurser, vilka i sin tur möjliggör ytterligare aktiviteter. Som också fortsatt uppfyller syftet och verksamhetens idé. För de medlemmar som är med och bestämmer om verksamhetens idé. Samtidigt tänker jag på en av idrottsrörelsens beslutade utvecklingsresor: Den moderna föreningen engagerar. Risken är nog uppenbar att det är lättare att uppfattas som en omodern som alienerar!

Några tips till Sarah Sjöströms nästa sommarprat

Sveriges just nu kanske bästa idrottare har sommarpratat. Ja, det finns förstås några som konkurrerar med Sarah Sjöström om den översta pallplatsen i idrottsrörelsen och det är snudd på omöjligt att jämföra prestationer. Men klart är att när Sarah talar om sig och sin karriär, då finns det skäl att lyssna för den som är intresserad av hur denne individ tagit sig till den absoluta toppen. Och Sarah bjuder på ett antal värdefulla insikter och tar oss i sann sommarprataranda också bortom det den publika bilden så här långt förmedlat. 

Medvetet eller ej ger hon sig också in i den kanske hetaste debatten i svensk idrott just nu. Det är den som i media, såväl sociala som professionella, framstår som att tävla eller inte tävla. Sarah konstaterar helt sonika att ”om jag inte fått tävla hade jag slutat”. Och kanske finns där ett stråk som säger att numera får man inte tävla inom idrotten och hade det varit så när jag växte upp hade både jag och Sverige gått miste om många OS- och VM-medaljer.

Så vad finns det egentligen att lära av Sarah Sjöströms historia och kan den möjligtvis relatera till idrottsrörelsens utvecklingsresa ”En ny syn på träning och tävling”? Nu lär jag aldrig komma i närheten av att få skriva Sarah Sjöströms (nästa) sommarprat men om jag gjorde det, då skulle mitt förslag till Sarah vara att ta med följande i sin berättelse:

”Jag var tidigt fysiskt utvecklad. Jag var längre än mina klasskamrater och kanske också både styrkemässigt och koordinativt överlägsen. Det gjorde det ointressant för mig att tävla med dem som var lika gamla. Jag behövde få stimulans och utmaningar på annat sätt och tack vare de val som jag och andra gjorde lyckades jag hitta det.

Min idrottsliga utveckling har varit gynnsam. Med hjälp av mitt eget omdöme och kloka människor runt om mig har jag fått det jag behöver när jag behöver det. Rätt träning, med lagom belastning och utmanande tävlingar då jag behövde det.

Mina föräldrar har varit viktiga för min utveckling. Som ung idrottare vet man inte alltid vilka beslut som är bäst, kanske framförallt på längre sikt. Ibland kan det då behövas påverkan i en eller annan riktning. Men när jag tävlade handlade det aldrig om att få mina föräldrars uppskattning utan om att ta reda på om jag kunde överträffa mig själv.

Själva tävlandet ger mig bränsle till att fortsätta utvecklas. För mig är det alltid en sporre att se om jag kan nå lite längre, prestera lite mer. Samtidigt vet jag att alla inte fungerar på samma sätt och även att kunna tävla bra är en förmåga som går att utveckla. Simning som idrott är också fantastisk eftersom det hela tiden går att mäta både min egen utveckling (ja, i mitt förra sommarprat talade jag om hur mamma och pappa gav mig förstärkning varje gång jag förbättrade min tid) och hur jag klarar mig mot andra i olika lopp. För mig är det en perfekt kombination. Jag tror att det hjälpt mig att både bli så bra som möjligt rent prestationsmässigt och att kunna plocka fram mitt allra bästa när det gäller som mest.

Idrotten betyder mycket för mig och den har gett mig chansen att utvecklas. Det har inte varit en ständigt uppåtgående kurva och någon gång har jag också velat strunta i allt. Men för mig har det alltid funnits en anledning att sträva vidare, att nå nästa nivå. Jag önskar att varje idrottande kille och tjej skulle få uppleva det jag upplever. Att sätta mål, kämpa för att nå dem, och sedan förstå att det finns nya som bara väntar på att både sättas och uppnås. Då tror jag Sverige både skulle få se flera världsstjärnor och flera som väljer att idrotta längre upp i åldrarna.”

När de flesta av oss vanliga människor lägger upp fötterna och tar semester, då beger sig Sarah Sjöström och övriga i simlandslaget till Budapest för VM. Det hade de aldrig gjort om de inte älskat vad de gör och drivits av att göra det bättre. Idag avslutas Almedalsveckan i Visby. Hemkommen därifrån reflekterar jag bland annat kring vad flera seminarier på digitaliseringens tema handlade om. ”Vi måste veta mycket mera om våra kunder. Och när vi vet det måste vi vara relevanta för vad de vill och vill ha.” Så sa en VD för ett stort svenskt företag. Och egentligen är det inte annorlunda att vara ledare i idrottsrörelsen. Både morgondagens Sarah Sjöström och den som inte lika tidigt i livet har samma förutsättningar behöver få sina behov tillgodosedda. Och ska det fungera behöver alla få tävla. Mer än någonsin. Men inte nödvändigtvis alla på samma sätt!

Att tävla med mening

Härom veckan fångade jag en tweet som kortfattat undrade i vilka individuella idrotter man kan tävla då man är under 13 år. Efter en kort konversation visade det dig att anledningen till frågan var att avsändaren uppfattat att alla idrotter måste sluta med tävlandet för de som är under 13. Detta för att motverka att utövarna slutar vid 11 års ålder. Det är ungefär då jag tänker att kommunikation är vad mottagaren uppfattar. Och när triangel ska bli rektangel finns det gott om fallgropar på vägen.

Fakta är att svensk idrott är som mest relevant strax efter 11 års ålder. 11-åringarna är helt enkelt den största andelen av idrottsrörelsens medlemmar. Därefter går det ganska brant utför. Det finns många orsaker till att ungdomar slutar med idrott och istället väljer att göra något annat. Intressen förändras och nya upptäckter görs. Ett nästan obefintligt skäl är att någon (tränare eller klubbledare) talar om att ”du är inte tillräckligt bra och får inte vara med” (se Ulf Blomdahls forskning). Ett mycket större skäl tycks vara att (förenings-)idrotten inte erbjuder det ungdomar i allt större utsträckning vill ha. Och i väldigt många fall är det inte direkt överraskande – man vill helt enkelt ha roligt. För allt färre tycks också att ha roligt hänga ihop med tävling, i alla fall enligt Ungdomsbarometern. Här finns anledning att tro att den tråkiga upplevelse man kopplar ihop med tävling inte nödvändigtvis har att göra med all form av tävling. Titta på oss vuxna till exempel. Fler än någonsin åker Vätternrundor, blöter ned sig i Tough Viking och jagar mellan öar i Skärgården. Och även om min dotter, inför att jag skulle åka Vasaloppet, storögt undrade ”pappa, tror du att du kan vinna?” är det nog väldigt sällan just det som är drivkraften. Istället tror jag vi hittat något man i bland annat i Nya Zeeland skulle kalla ”meaningful competition”. Det är den som ger oss ett precis lagom mått av utmaning och samtidigt inspiration att vilja någonting mer.

Jag tänker på detta då jag lyssnar på den briljante och numera till åren komne professor Mihaly Cskszentmihaly. Det var han som beskrev begreppet Flow inom flera områden. Enligt professorn uppstår Flow då det jag ställs inför matchar, eller precis överstiger men ändå låter mig klara utmaningen, min upplevda förmåga. Jag har också tydliga och rimliga mål för min utveckling och jag får omedelbar feedback på hur jag klarar mig. Det är lätt att se hur min medverkan i Vasaloppet uppfyllde dessa kriterier. Lika lätt är det också att förstå varför ”den gamla” synen på tävling inte klarar detta. I alla fall inte om den innebär så oerhört lite tävlande som ett system, som i många idrotter bygger på utslagning och rangordning där den som är längst fram ges klara utvecklingsfördelar,  gjort. Om man gränslar i tredje porten och inte får vara med längre är i alla fall feedbacken omedelbar. Men visst är tävlingstiden litet väl kort? Och om vi leker med tanken att ingen blir längre av att man hugger huvudet av någon annan, ja då är det faktiskt logiskt att vi i alla fall i tidiga år slutar jämföra mellan individer och lag för att istället fokusera på utvecklingen hos varje individ och lag. Det är där meningsfull tävling, mer än någonsin förut, har sin plats. Och just ja, huruvida det behövs tabeller till detta har jag skrivit om tidigare.

Recept för rörlighet och folkhälsa

Nyligen presenterade Centrum för Idrottsforskning sin uppföljning av statens stöd till idrotten och samtidigt en fördjupning i hur det står till med fysisk aktivitet bland unga. Föga förvånande visar den att dagens unga rör sig på tok för lite. Om sitta är det nya röka är detta förstås en bomb rakt in i samhället som redan tickat alldeles för länge. Undersökningen visar också att även de som rör sig gör det betydligt mindre på helgen än i veckorna. Den utskällda skolan, som inte erbjuder den möjlighet till rörelse som vore önskvärd inte minst för inlärningens skull, är alltså bättre än helgen där individen får antas ha möjlighet att själv bestämma.

Det finns också en grupp som mer eller mindre inte rör sig alls. Och här verkar det som om de möjligheter till aktivitet som idag är kanske mest tillgängliga: idrott och hälsa lektionerna i skolan och idrottsrörelsens verksamhet, inte är ett alternativ. CIF skriver att ”de (gruppen) uppfattar sig som exkluderade från den rådande idrottskultur som finns inom både idrottsföreningar och i skolan.” Här är troligt att det krävs helt nya grepp!

Det är nu jag kommer att tänka på konsultföretaget Atkins som i England har uppdraget att hantera och manövrera trafiken på M25 runt London. För den som någon gång suttit fast på den parkeringsplats som M25 i morgonrusning utgör är det lätt att förstå hur omöjligt det jobbet måste vara. Atkins uppdrag handlar förstås om vägar, ombyggnationer och asfalt men också om BIG DATA som i dagens läge gör det enkelt att ha koll på var människor och bilar befinner sig samt hur deras rörelsemönster ser ut. Hantering av rörelsemönster noterade jag också då jag i vintras besökte en stor skiddestination i mellansverige. På finurligt sätt uppmanades jag ladda hem en app som lovade att ta mig genom skiddagen. I denna app finns gott om incitament både för att åka mycket och i olika backar. Dessutom med extra förstärkning under lunchtider, allt för att sprida besökarna i backarna och minska köerna i lunchrestaurangerna. Smart helt enkelt.

Så vad ska rädda den svenska ungdom som alltså inte rör sig alls? För ihop Atkins ingenjörskonst med Romme Alpins app-uppfinningsrikedom, lägg till litet lockande belöningar från en radda sponsorer och ut kommer en effektiv manövrering av orörlig ungdom – simsalabim! Vem vågar testa?

As simple and as difficult as it may seem

Alright. Here it goes. The question of HOW. The system is broken, needs fixing – how can sport meet the needs of children AND provide opportunities for some to reach fantastic heights in terms of performance? There is so much work carried out in this area at the moment, around the world, that you might think the problem will be sorted soon. And let’s hope so. My worry though is that it is not. Simply because I am afraid the solution is so much more difficult than most of us would ever dare to admit. Sometimes when I present on the topic I use a book, in Swedish, and read about ”the Sport of the future”, 25 years away. The book is thin but holds some really eye opening truths and easily recognisable facts. The future that is painted in the book is truly a great future. One of the versions of the future that is. The alternative is not so bright. In fact, it is quite horrible. And as I read through that section most people in the audience start to recognise that it sounds very much like what we have today. Actually, it is what we have today. The book was written in 1989 which means that 25 years into the future occurred already in 2014. This of course means that the very attractive future that was described in 1989, as a possibility, did not happen. Not because the analysis was not there or the plans were missing. The laid out pathway was just way too difficult to get on so the journey probably never ever started in the first place. The issue of plans and systems have been well described (thanks guys!) by Andy Kirkland and Mark Upton following the great Twitter conversation that has been going this week.

So where does this leave us? I am going to offer, at least an effort of, a different approach. Having said that, this probably needs a disclaimer start:

Disclaimer

Not every sport is the same (there is real wisdom for you right there…). A legitimate reason for having to do things in a certain way is for example safety. If safety prohibits some of the thoughts I am presenting below there is no question what comes first. However, safety is also affected by the setup of coaching, by facilities and probably about a million other factors so just make sure safety is not used as a bad excuse.

Second disclaimer is that not all sport is football (more wisdom). Team sports, and football in particular, very often is the norm when discussing things like coaching content, early selection and retention, with the assumption being that some of these factors are what leads to early drop out. Apart from a few sports though, with very different demographics, most sports show similar patterns. Children drop out not because they’re not selected or not wanted. They drop out because the sport is just not an attractive (enough) place to be.

There is something about play

Fred Donaldson, a world known specialist of play, once said that ”people think that the opposite of play is work. It’s not. It’s depression.” Wow. True or not, that is a pretty powerful statement. So what is play really? This is where it starts to get interesting. Play translated into Swedish is children’s activity – ”leka”. Most adults playing with children would need to get on the floor and do things they would not regularly do. Some characteristics often used to describe play are that play is self chosen and self-directed, voluntary, meaningful (to the participants) and fun as well as spontaneous, flexible and creative. Anyone who has seen a child involved in this type of activity, or remembers what it was like, will know how absorbing play can be.

The other version of play, more common when it comes to sport, is to play something, i.e the piano, games or sport. More rarely does this require adults on the floor (more than occasionally) and it will unlikely score anywhere near the on the floor activity when it comes to characteristics as self chosen, self directed, spontaneous, flexible, creative and fun. In Swedish playing sport therefore uses a different word – ”spela”.

So, when Rolf Carlson (previous blog post) described the Swedish tennis players ”playful” tennis up to the age of 14 he was not talking about the second use of the word play (”spela”). He was talking about the first (”leka”). They were simply absorbed by playing tennis.

So, how do we get kids absorbed by playing sport today? Of course this is where it gets really difficult. Every child is different and what checks those boxes of characteristics of each child is bound to be different for each and every one of those that a volunteer coach has in a group. It has to be done though and a good start is probably to start asking the children about how they feel a bit more often.

Being absorbed leading to being obsessed

Now there is a difficult and rather spooky phrase. Being obsessed. I have heard Sir Clive Woodward use this often, claiming he really likes the meaning. Stephen Gerrard the other day described how obsessed he was to be the best. There is no doubt in my mind that the Swedish Tennis players in the 1980’s, somewhere after the age of 14, became just as obsessed. They would not have reached where they got to had they not been. And in fact, they might have been just as obsessed before the age of 14. The problem is that also Martin Bengtsson described himself as obsessed. Martin left Sweden for San Siro as a 17-year-old and tried to end his life at 19 when things had not turned out the way he had planned. There could be a thin line between being obsessed and having a compulsory behaviour.

Does being obsessed lead to elite performance? Of course not. Is it a prerequisite? Quite possibly. Will play lead to obsession? It can. For elite performance to occur it probably has to, at least to some extent. Does coaching play a role? Huge! Coaching is brokering all these feelings and mood states – for each individual. Is this difficult? Virtually impossible! Especially if you are coaching a group of 15 kids. When in doubt though, always focus on play. Children of the play-revolution (remember the opposite is depression) will have every chance to build a great world for themselves.

And what about age?

Lastly, is there an age limit for play? The sport psychologist Bob Rotella once said, when consulting with the legendary Severiano Ballesteros, that Seve had told him about how he (Seve) used to cry on the 18th green at night because it was dark and there were no more holes to play. Not until tomorrow. Now (late in his career), Bob said, he cries on the 9th green knowing there are nine more holes before he can get off the course. The game was still the same, but Seve had gone from ticking all the boxes that characterise play to a state that for him was bordering on depression.

In conclusion, meeting the need of the child starts, and ends, with meeting the needs of the child. Needs that can be very different and needs that are guaranteed to change over time. Fred Donaldson has been around the world the play with everything from grizzly bears to wolves to moose to criminal gang leaders. And he has survived. How? He has managed to meet the need of the other player. That is where sports need to be!

Yes, @marksthlm, the answer is YES!

I am on the receiving end of another great blog post by the brilliant Mark O’Sullivan (who authors his own footblogball with lots of insight). Having read this I feel a need to revert momentarily to English blogging. Mark’s post (which can be found here) is about how adult created norms are contributing to the design of a system (of children’s sports) that no longer meets the needs of the child in sport. Yes, Mark’s post starts with a question, and it is from 2015 which believe me does not make it less relevant today, but anyone who has read it would probably quite soon exchange that first line question mark for an exclamation mark.

Reading through Mark’s post takes me back a number years. Or actually, preparing for a presentation that I gave two weeks ago did to begin with. I was asked to speak at the general assembly of the Blekinge District Sports Federation and the equivalent of the SISU district. The topic was the strategy of Swedish Sport 2025. This strategy is all about the triangle of Sport becoming a rectangle. I.e more people in sports, staying longer, playing more. An interesting interpretation of this strategy across the country though has been that this is all about participation (and not elite performance). Mark’s post proves how wrong this interpretation is. There will simply be nobody left who can elite perform with the way things are currently going.

In my presentation in Blekinge I had dug up some old stuff that I came across when taking my first steps and early classes at GIH in Stockholm. Fresh from the press at that time came Rolf Carlson’s ”The way to the National Team” where Rolf, in his dissertation, had retrospectively studied seven sports and their athletes. He had been inspired to further his studies after the Swedish Tennis Federation had asked him to do the same study in tennis some years before. I had a slide in my Blekinge presentation where Rolf in a debate article in the biggest Swedish daily in 1986 had put:

”There is no early and hard elite performance effort behind the (so called) Swedish Tennis wonder. There is no early specialisation entirely on tennis and there are no demon coaches. Instead we find talented kids who by the age of seven playfully starts to practice tennis, who at the same time do other sports up to the age of 14 and are not pressurised for success/results. Instead they are allowed to develop at their own pace.”
In the 1980’s Sweden at one time had five players in the top ten of the male TAP rankings. By the close of 1986 it was only five in the top 13. Clearly, something was going right also when it came to elite performance based on this recipe. And surprising of not, Rolf found very similar patterns in the other sports that he looked at.

In my second quote from Rolf that I used that night in Blekinge time had gone all the way to 2007. Weird sports like snowboarding and other life style activities had started to challenge more traditional sports. Rolf saw this as nothing strange at all, instead when sport does not meet the needs of children and young people, they will – vote with their feet. Rolf said in the Swedish Sport Research magasine:

”A new way of thinking that is about so much more than the actual competition must come in. Traditional competition tends to become increasingly watered down and less attractive.”
So, saying that Mark is right and Rolf is (and was) right could be the understatement of the year. Things need changing. And they have needed changing at least since 2007, probably since 1986. Question is though, is the insight there on HOW things should be done instead (among decision makers, coaches, parents)? But that, that is for another blog post.