Att tävla med mening

Härom veckan fångade jag en tweet som kortfattat undrade i vilka individuella idrotter man kan tävla då man är under 13 år. Efter en kort konversation visade det dig att anledningen till frågan var att avsändaren uppfattat att alla idrotter måste sluta med tävlandet för de som är under 13. Detta för att motverka att utövarna slutar vid 11 års ålder. Det är ungefär då jag tänker att kommunikation är vad mottagaren uppfattar. Och när triangel ska bli rektangel finns det gott om fallgropar på vägen.

Fakta är att svensk idrott är som mest relevant strax efter 11 års ålder. 11-åringarna är helt enkelt den största andelen av idrottsrörelsens medlemmar. Därefter går det ganska brant utför. Det finns många orsaker till att ungdomar slutar med idrott och istället väljer att göra något annat. Intressen förändras och nya upptäckter görs. Ett nästan obefintligt skäl är att någon (tränare eller klubbledare) talar om att ”du är inte tillräckligt bra och får inte vara med” (se Ulf Blomdahls forskning). Ett mycket större skäl tycks vara att (förenings-)idrotten inte erbjuder det ungdomar i allt större utsträckning vill ha. Och i väldigt många fall är det inte direkt överraskande – man vill helt enkelt ha roligt. För allt färre tycks också att ha roligt hänga ihop med tävling, i alla fall enligt Ungdomsbarometern. Här finns anledning att tro att den tråkiga upplevelse man kopplar ihop med tävling inte nödvändigtvis har att göra med all form av tävling. Titta på oss vuxna till exempel. Fler än någonsin åker Vätternrundor, blöter ned sig i Tough Viking och jagar mellan öar i Skärgården. Och även om min dotter, inför att jag skulle åka Vasaloppet, storögt undrade ”pappa, tror du att du kan vinna?” är det nog väldigt sällan just det som är drivkraften. Istället tror jag vi hittat något man i bland annat i Nya Zeeland skulle kalla ”meaningful competition”. Det är den som ger oss ett precis lagom mått av utmaning och samtidigt inspiration att vilja någonting mer.

Jag tänker på detta då jag lyssnar på den briljante och numera till åren komne professor Mihaly Cskszentmihaly. Det var han som beskrev begreppet Flow inom flera områden. Enligt professorn uppstår Flow då det jag ställs inför matchar, eller precis överstiger men ändå låter mig klara utmaningen, min upplevda förmåga. Jag har också tydliga och rimliga mål för min utveckling och jag får omedelbar feedback på hur jag klarar mig. Det är lätt att se hur min medverkan i Vasaloppet uppfyllde dessa kriterier. Lika lätt är det också att förstå varför ”den gamla” synen på tävling inte klarar detta. I alla fall inte om den innebär så oerhört lite tävlande som ett system, som i många idrotter bygger på utslagning och rangordning där den som är längst fram ges klara utvecklingsfördelar,  gjort. Om man gränslar i tredje porten och inte får vara med längre är i alla fall feedbacken omedelbar. Men visst är tävlingstiden litet väl kort? Och om vi leker med tanken att ingen blir längre av att man hugger huvudet av någon annan, ja då är det faktiskt logiskt att vi i alla fall i tidiga år slutar jämföra mellan individer och lag för att istället fokusera på utvecklingen hos varje individ och lag. Det är där meningsfull tävling, mer än någonsin förut, har sin plats. Och just ja, huruvida det behövs tabeller till detta har jag skrivit om tidigare.

Recept för rörlighet och folkhälsa

Nyligen presenterade Centrum för Idrottsforskning sin uppföljning av statens stöd till idrotten och samtidigt en fördjupning i hur det står till med fysisk aktivitet bland unga. Föga förvånande visar den att dagens unga rör sig på tok för lite. Om sitta är det nya röka är detta förstås en bomb rakt in i samhället som redan tickat alldeles för länge. Undersökningen visar också att även de som rör sig gör det betydligt mindre på helgen än i veckorna. Den utskällda skolan, som inte erbjuder den möjlighet till rörelse som vore önskvärd inte minst för inlärningens skull, är alltså bättre än helgen där individen får antas ha möjlighet att själv bestämma.

Det finns också en grupp som mer eller mindre inte rör sig alls. Och här verkar det som om de möjligheter till aktivitet som idag är kanske mest tillgängliga: idrott och hälsa lektionerna i skolan och idrottsrörelsens verksamhet, inte är ett alternativ. CIF skriver att ”de (gruppen) uppfattar sig som exkluderade från den rådande idrottskultur som finns inom både idrottsföreningar och i skolan.” Här är troligt att det krävs helt nya grepp!

Det är nu jag kommer att tänka på konsultföretaget Atkins som i England har uppdraget att hantera och manövrera trafiken på M25 runt London. För den som någon gång suttit fast på den parkeringsplats som M25 i morgonrusning utgör är det lätt att förstå hur omöjligt det jobbet måste vara. Atkins uppdrag handlar förstås om vägar, ombyggnationer och asfalt men också om BIG DATA som i dagens läge gör det enkelt att ha koll på var människor och bilar befinner sig samt hur deras rörelsemönster ser ut. Hantering av rörelsemönster noterade jag också då jag i vintras besökte en stor skiddestination i mellansverige. På finurligt sätt uppmanades jag ladda hem en app som lovade att ta mig genom skiddagen. I denna app finns gott om incitament både för att åka mycket och i olika backar. Dessutom med extra förstärkning under lunchtider, allt för att sprida besökarna i backarna och minska köerna i lunchrestaurangerna. Smart helt enkelt.

Så vad ska rädda den svenska ungdom som alltså inte rör sig alls? För ihop Atkins ingenjörskonst med Romme Alpins app-uppfinningsrikedom, lägg till litet lockande belöningar från en radda sponsorer och ut kommer en effektiv manövrering av orörlig ungdom – simsalabim! Vem vågar testa?

As simple and as difficult as it may seem

Alright. Here it goes. The question of HOW. The system is broken, needs fixing – how can sport meet the needs of children AND provide opportunities for some to reach fantastic heights in terms of performance? There is so much work carried out in this area at the moment, around the world, that you might think the problem will be sorted soon. And let’s hope so. My worry though is that it is not. Simply because I am afraid the solution is so much more difficult than most of us would ever dare to admit. Sometimes when I present on the topic I use a book, in Swedish, and read about ”the Sport of the future”, 25 years away. The book is thin but holds some really eye opening truths and easily recognisable facts. The future that is painted in the book is truly a great future. One of the versions of the future that is. The alternative is not so bright. In fact, it is quite horrible. And as I read through that section most people in the audience start to recognise that it sounds very much like what we have today. Actually, it is what we have today. The book was written in 1989 which means that 25 years into the future occurred already in 2014. This of course means that the very attractive future that was described in 1989, as a possibility, did not happen. Not because the analysis was not there or the plans were missing. The laid out pathway was just way too difficult to get on so the journey probably never ever started in the first place. The issue of plans and systems have been well described (thanks guys!) by Andy Kirkland and Mark Upton following the great Twitter conversation that has been going this week.

So where does this leave us? I am going to offer, at least an effort of, a different approach. Having said that, this probably needs a disclaimer start:

Disclaimer

Not every sport is the same (there is real wisdom for you right there…). A legitimate reason for having to do things in a certain way is for example safety. If safety prohibits some of the thoughts I am presenting below there is no question what comes first. However, safety is also affected by the setup of coaching, by facilities and probably about a million other factors so just make sure safety is not used as a bad excuse.

Second disclaimer is that not all sport is football (more wisdom). Team sports, and football in particular, very often is the norm when discussing things like coaching content, early selection and retention, with the assumption being that some of these factors are what leads to early drop out. Apart from a few sports though, with very different demographics, most sports show similar patterns. Children drop out not because they’re not selected or not wanted. They drop out because the sport is just not an attractive (enough) place to be.

There is something about play

Fred Donaldson, a world known specialist of play, once said that ”people think that the opposite of play is work. It’s not. It’s depression.” Wow. True or not, that is a pretty powerful statement. So what is play really? This is where it starts to get interesting. Play translated into Swedish is children’s activity – ”leka”. Most adults playing with children would need to get on the floor and do things they would not regularly do. Some characteristics often used to describe play are that play is self chosen and self-directed, voluntary, meaningful (to the participants) and fun as well as spontaneous, flexible and creative. Anyone who has seen a child involved in this type of activity, or remembers what it was like, will know how absorbing play can be.

The other version of play, more common when it comes to sport, is to play something, i.e the piano, games or sport. More rarely does this require adults on the floor (more than occasionally) and it will unlikely score anywhere near the on the floor activity when it comes to characteristics as self chosen, self directed, spontaneous, flexible, creative and fun. In Swedish playing sport therefore uses a different word – ”spela”.

So, when Rolf Carlson (previous blog post) described the Swedish tennis players ”playful” tennis up to the age of 14 he was not talking about the second use of the word play (”spela”). He was talking about the first (”leka”). They were simply absorbed by playing tennis.

So, how do we get kids absorbed by playing sport today? Of course this is where it gets really difficult. Every child is different and what checks those boxes of characteristics of each child is bound to be different for each and every one of those that a volunteer coach has in a group. It has to be done though and a good start is probably to start asking the children about how they feel a bit more often.

Being absorbed leading to being obsessed

Now there is a difficult and rather spooky phrase. Being obsessed. I have heard Sir Clive Woodward use this often, claiming he really likes the meaning. Stephen Gerrard the other day described how obsessed he was to be the best. There is no doubt in my mind that the Swedish Tennis players in the 1980’s, somewhere after the age of 14, became just as obsessed. They would not have reached where they got to had they not been. And in fact, they might have been just as obsessed before the age of 14. The problem is that also Martin Bengtsson described himself as obsessed. Martin left Sweden for San Siro as a 17-year-old and tried to end his life at 19 when things had not turned out the way he had planned. There could be a thin line between being obsessed and having a compulsory behaviour.

Does being obsessed lead to elite performance? Of course not. Is it a prerequisite? Quite possibly. Will play lead to obsession? It can. For elite performance to occur it probably has to, at least to some extent. Does coaching play a role? Huge! Coaching is brokering all these feelings and mood states – for each individual. Is this difficult? Virtually impossible! Especially if you are coaching a group of 15 kids. When in doubt though, always focus on play. Children of the play-revolution (remember the opposite is depression) will have every chance to build a great world for themselves.

And what about age?

Lastly, is there an age limit for play? The sport psychologist Bob Rotella once said, when consulting with the legendary Severiano Ballesteros, that Seve had told him about how he (Seve) used to cry on the 18th green at night because it was dark and there were no more holes to play. Not until tomorrow. Now (late in his career), Bob said, he cries on the 9th green knowing there are nine more holes before he can get off the course. The game was still the same, but Seve had gone from ticking all the boxes that characterise play to a state that for him was bordering on depression.

In conclusion, meeting the need of the child starts, and ends, with meeting the needs of the child. Needs that can be very different and needs that are guaranteed to change over time. Fred Donaldson has been around the world the play with everything from grizzly bears to wolves to moose to criminal gang leaders. And he has survived. How? He has managed to meet the need of the other player. That is where sports need to be!

Yes, @marksthlm, the answer is YES!

I am on the receiving end of another great blog post by the brilliant Mark O’Sullivan (who authors his own footblogball with lots of insight). Having read this I feel a need to revert momentarily to English blogging. Mark’s post (which can be found here) is about how adult created norms are contributing to the design of a system (of children’s sports) that no longer meets the needs of the child in sport. Yes, Mark’s post starts with a question, and it is from 2015 which believe me does not make it less relevant today, but anyone who has read it would probably quite soon exchange that first line question mark for an exclamation mark.

Reading through Mark’s post takes me back a number years. Or actually, preparing for a presentation that I gave two weeks ago did to begin with. I was asked to speak at the general assembly of the Blekinge District Sports Federation and the equivalent of the SISU district. The topic was the strategy of Swedish Sport 2025. This strategy is all about the triangle of Sport becoming a rectangle. I.e more people in sports, staying longer, playing more. An interesting interpretation of this strategy across the country though has been that this is all about participation (and not elite performance). Mark’s post proves how wrong this interpretation is. There will simply be nobody left who can elite perform with the way things are currently going.

In my presentation in Blekinge I had dug up some old stuff that I came across when taking my first steps and early classes at GIH in Stockholm. Fresh from the press at that time came Rolf Carlson’s ”The way to the National Team” where Rolf, in his dissertation, had retrospectively studied seven sports and their athletes. He had been inspired to further his studies after the Swedish Tennis Federation had asked him to do the same study in tennis some years before. I had a slide in my Blekinge presentation where Rolf in a debate article in the biggest Swedish daily in 1986 had put:

”There is no early and hard elite performance effort behind the (so called) Swedish Tennis wonder. There is no early specialisation entirely on tennis and there are no demon coaches. Instead we find talented kids who by the age of seven playfully starts to practice tennis, who at the same time do other sports up to the age of 14 and are not pressurised for success/results. Instead they are allowed to develop at their own pace.”
In the 1980’s Sweden at one time had five players in the top ten of the male TAP rankings. By the close of 1986 it was only five in the top 13. Clearly, something was going right also when it came to elite performance based on this recipe. And surprising of not, Rolf found very similar patterns in the other sports that he looked at.

In my second quote from Rolf that I used that night in Blekinge time had gone all the way to 2007. Weird sports like snowboarding and other life style activities had started to challenge more traditional sports. Rolf saw this as nothing strange at all, instead when sport does not meet the needs of children and young people, they will – vote with their feet. Rolf said in the Swedish Sport Research magasine:

”A new way of thinking that is about so much more than the actual competition must come in. Traditional competition tends to become increasingly watered down and less attractive.”
So, saying that Mark is right and Rolf is (and was) right could be the understatement of the year. Things need changing. And they have needed changing at least since 2007, probably since 1986. Question is though, is the insight there on HOW things should be done instead (among decision makers, coaches, parents)? But that, that is for another blog post.

Peppande eller pressande?

Läser ledaren i Expressen som når mig via en retweet från @TBoustedt. Ann-Charlotte Marteus skriver om att det är dags att skrota flumbetygen (nuvarande system) och återinföra 1-5 systemet (det som gällde då jag och Marteus gick i skolan). Hon har två skäl för sitt resonemang: 1) Gällande system är för svårt, för att inte säga obegripligt för såväl lärare som elever och 2) systemet har skadlig inverkan på skolarbetet. Det senare backar hon dessutom upp med slutsatser från en utredning. Från 1942!

Artikeln får mig osökt att tänka på den gamla prefekten på Gymnastik och idrottshögskolan, Gustav Hansson, som också undervisade i pedagogik när jag var ung och lovande student i början av 90-talet. Gustav berättade om hur dåtidens elever (redan) var på glid eftersom de, då han började undervisa, med tindrande ögon inledde den första lektionen med att fråga ”vad får man lära sig här?”. Nu, menade Gustav, är den första frågan snarare ”vad måste man kunna (för att bli godkänd) i den här kursen?”. Skämtsamt förstås, men det berättar något om en förändrad syn både på kunskap och utveckling.

Ibland funderar jag på vad det blivit av Zlatan, Annika Sörenstam, Peter Forsberg eller Sara Sjöström om idrotten haft målrelaterade kunskapssystem. Om någon, annan än de själva, hade dikterat vad de borde kunna. Varje världsstjärna, förmodligen i alla idrotter, har ju nått sin nivå för att han eller hon lärt sig det ingen annan kunnat. Och kanske till och med det ingen annan förstått var möjligt att kunna. En orsak till detta är antagligen att de varit motiverade. Och haft ett nästan galet intresse av att utmana sig själva.

Och då tänker jag på en av de klokaste coacher jag träffat som helt enkelt brukade fråga: ”Peppande eller pressande?” Där finns ju själva poängen. Alla är vi olika. Det som peppar Annika kanske pressar Zlatan. Och då ligger det väl ganska nära till hands att misstänka att det knappast finns ett betygssystem som ger önskad effekt på alla. Frågan är vilket som gör minst skada.

Litet folkbildning mot fusket kanske?

För 16 år sedan gick VM i längdskidåkning i Lahtis i Finland. Nu är det dags igen och lagom till detta har såväl P3 Dokumentär som SVT Sport publicerat dokumentärer som blickar tillbaka till det som kom att bli det bestående minnet från februari 2001. Sex finska åkare testade positivt för doping och plötsligt hade, som Jacob Hård beskriver det, ett helt skidlandslag raderat ut sig självt. När landslagstränaren och förbundskaptenen Kari-Pekka Kyrö börjar tala är det ett systematiskt, långvarigt och av skidförbundet känt fusk som framträder. Skandalen ska under lång tid påverka såväl finsk skidåkning som idrotten i stort.

Sedan 2001 har det runnit gott om vatten under broarna och dopingjägarna har inte på något sätt legat på latsidan. Tvärtom har metoder förfinats och kontroller blivit alltmer precisa. Fuskare avslöjas och det omfattande systematiska manipulerande som förekommit i Ryssland är numera allmänt känt. Världsantidopingbyråns (WADA) arbete  tillsammans med omfattande nationella insatser gör att ingen utan rent mjöl i påsen går säker. I Sverige diskuteras huruvida idrotten kan/bör eller ska ha med kontroll och förebyggande arbete att göra kopplat till doping. Det är utan tvekan en viktig fråga som också Svenska Friidrottsförbundet motionerat om till RF-stämman i vår.

När jag lyssnar på P3 Dokumentärs podd är det dock inte kontroll och straff som först och främst börjar spinna i mitt huvud. Det är folkbildning. För tänk om alla Sveriges killar och tjejer, mammor och pappor, lyssnade på podden, såg på TV-dokumentären och sedan satte sig ned och började prata om vad som är ok och inte. På vägen kan man till exempel ta och vaccinera sin klubb. Eller varför inte sin familj? För, för att ta det Ygemanska perspektivet på det hela, alla medborgare har ett ansvar för att inte göda fusk. Det är inte för att domaren ser och blåser i sin pipa som en  hands inte är ok. Eller för att Skatteverket säkert inte upptäcker som ett extra avdrag kan få slinka med. Det är faktiskt inte för risken att upptäckas som idrottare kommer att avstå från doping. Utan då någon, tränare, mamma eller kompis direkt står upp och säger – är det så vi ska ha det? Och vad händer i så fall med det vi gör? – när någon inte spelar enligt de regler vi satt upp. Så vad sägs om att vi hjälps åt? Och utöver en dopingfri idrott lär vi få ett ganska okey samhälle på köpet!

 

Konsten att göra fel på rätt sätt #emiljensen

Av någon anledning har vinterpratarna i radions P1 aldrig fått fäste hos mig. Säkert är det både tradition och tid som saknas. Sommaren inbjuder ju till rofyllt lyssnande, gärna enligt tablå strax efter kl 13 eller på reprisen efter 22, till de ofta fascinerande historier pratarna har att dela med sig av. Och missas tablåtiderna finns alla chanser i poddar och app. Här uppenbarar sig nu även vinterpratarna för mig och jag lyssnar till ordkonstnärens Emil Jensens alldeles fantastiska föreställning. Jensen pratar om misstagets ironi, eller missförståndets, och om hur det ibland blir så mycket mera rätt när det blir fel än när det blir rätt från början. Han ger såväl egna exempel som klassiska anekdoter från historien.

Ungefär samtidigt är jag inblandad i en intensiv diskussion om ledarskap som i princip grundar sig i om det vi gör bör ha ett tydligt syfte – oftast en fråga vi söker svar på, eller om det kan vara okej eller till och med fördelaktigt med större frihet. En frihet som skulle kunna vara typ en ambition att ”göra gott” eller ”göra bättre”. Både risken och möjligheten är förstås att det senare ger upphov till tankar som inte tidigare är tänkta och kanske inte alls passar in i nu rådande strukturer och normer. Jobbigt. Speciellt för en chef med kontrollbehov.

Efter att ha lyssnat på Emil Jensen i såväl sommar- som vinterversion känner jag dock att i alla fall den här chefen ska kosta på sig ett nyårslöfte till sig själv: släpp loss och släpp fram. Ty ibland blir det rätt när det blir fel…

En modern folkrörelse i #MH2016

Så där ja. Då är även jag del i rörelsen som tagit Sverige med storm. Det tog ungefär sex sekunder och med några telefontryck hade jag bidragit till den goda sak som Musikhjälpen varje år drar ett sådant lass till. Denna gång barns rätt och möjligheter att gå i skolan. Jag talar förstås om ”Med kärlek från Hofors”, den digitala insamlingsbössan som slagit alla tidigare rekord i Musikhjälpens historia. Det är inte varje dag som just Hofors får så mycket god press och det är säkerligen heller inte varje vecka som ett sådant engagemang föds ens i denna strävsamma lilla kommun. Säkert är det gott om ortsbor i exil, som jag, som gärna gör vad vi kan (vilket i jämförelse är löjligt lite) för att bidra, även om vi är långt från de cykelturer, lätta att följa via Youtube,  till Örebro eller löpturer i blöja som andra ägnat sig åt. Över 650 000 kronor som redan kommit, då detta skrivs, in tyder på en spridning långt utanför de 7000 som bor i Hofors (9500 i kommunen) men framför allt pekar det på ett engagemang som många sedan länge trott var svunnet. En modern folkrörelse helt enkelt.

Så vad är receptet? Kanske är det lika enkelt som klassiskt. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Och utan tvekan behövs det några som gör litet mer. Kommer med idén, hittar kommunikationsvägarna, sprider visionen, delar glädjen och låter engagemanget smitta. Vägarna till detta idag är oändliga och framför allt gränslösa. Folkrörelsen 2.0. Tiden är kommen. Folket bygger landet sjöng Lundell. Det är svårt att inte hålla med. Titta bara på Hofors intåg i buren på torget i Örebro.

Globala problem utan lokal lösning

På promenad hem från jobbet konsumerar jag väl utvalda poddar. Den här gången är det Vetandets värld om hur världen ska tackla barnfetman. Det har varit stor konferens i Uppsala och bland annat lyfts exemplet Seinäjoki fram. Här har man, med till synes små medel, lyckats halvera barnfetman. Vad man gjort kan både du och jag räkna ut. Mera rörelse, mera utomhus, mindre socker, bort med mobiler och lite annat smått och gott. Inte ett enda politiskt beslut behövdes.

Med samma glasögon läser jag sedan Eric Hilmerssons artikel i GP om de, precis som barnfetman, alarmerande siffrorna som visar avhoppen från barn och ungdomsidrotten. Hilmerssons recept är lika enkelt som forskarnas i den andra frågan: Mät två saker enbart: Hur många är med? Hur länge är de med? Vägen till framgång, menar Hilmersson, stavas attityd och därmed förstås förändring av attityd.

Det var många år sedan det första gången pratades om ”think globally, act locally”. På ren svenska, gräv där du står, eller gör det du kan. Har detta någonsin varit mera angeläget än nu?

På morgonkvisten gör jag sällskap med dottern och kompis till tunnelbanan. Det blir ett underbart samtal där de berättar om alla aktiviteter de vill prova på. Det är dans, simhopp, karate, thaiboxning och mycket annat. Med stor sorg vet jag som vuxen hur svårt det kommer att bli. Det kräver transporter, pengar  (ingen ska tro att barns idrottande inte är en kostnadsfråga), tid och föräldrars engagemang. Jag vet hur viktigt det är med aktivitet (think globally) och samtidigt hur otillräcklig både jag och andra är för att lösa detta  (act locally). Vill men kan inte. Undrar om inte det är här systemet behöver en ny injektion?

En legend har lämnat jordelivet

Telefonen surrar av ett sms på eftermiddagen. Från min bror: ”Har du sett att Wille Löfqvist har dött?” Det har jag inte. Jag är med dottern på konsert. Så snabbt jag kan letar jag upp vad som finns att läsa. Lovorden är många. Jag har inte tänkt på Wille på länge. Men nu när han är borta sköljer minnena över mig. Sena kvällar, torsdagsmatch med Brynäs i Gavlerinken och Wille i målet. Han var grym och idag har jag svårt att förstå att jag hann se så mycket av ishockeyspelaren. Jag var inte gammal alls men med en far som gärna gick på match var det lätt att följa med. Att han lät mig göra det är jag tacksam för än idag.

Ännu tydligare minns jag golfspelaren Wille Löfqvist. Han gav sig in i en proffskarriär just efter att sista perioden i ishockey spelats. Wille var en av de idoler jag följde då Hofors Open gick av stapeln under början av 80-talet. Alltid en tidig helg i juni, oftast innan banan ens blivit grön. Wille och några till kunde få bollen att sticka iväg som en projektil och inte ta mark förrän långt fram i svängen runt sjön på ettan. De andra jag kommer ihåg från den tiden heter alla Olle. Hedblom, Strand och Haglund. Hedblom och Haglund från Gävle. Strand från Högbo utanför Sandviken. Det var ungefär så stor världen var för en golfspelande yngling i Hofors i början av 80-talet. Eller förresten. Per Backström kom ju ända från Uppsala. Fast han var inte riktigt en i gänget. Han kunde kasta klubbor. Och han kunde vinna. Det kanske Ollarna och Wille också kunde men i så fall minns jag inget av det. Det jag istället minns är den glädje kanske framför allt Wille spred och hur otroligt gärna jag ville vara med.

Nu finns inte Wille längre och den tid jag minns då jag tänker tillbaka är lika förgången den. Hofors Opens betydelse för de golfare som växer upp i den gamla bruksorten lär vara en annan, och förebilderna heter knappast varken Wille eller Olle. Och jag tänker inte att det nödvändigtvis var bättre förr men att jag är så oerhört tacksam över att ha fått med mig det jag fick av Wille och hans kumpaner. I himlen tror jag Willes projektiler kommer till sin rätt!