Litet folkbildning mot fusket kanske?

För 16 år sedan gick VM i längdskidåkning i Lahtis i Finland. Nu är det dags igen och lagom till detta har såväl P3 Dokumentär som SVT Sport publicerat dokumentärer som blickar tillbaka till det som kom att bli det bestående minnet från februari 2001. Sex finska åkare testade positivt för doping och plötsligt hade, som Jacob Hård beskriver det, ett helt skidlandslag raderat ut sig självt. När landslagstränaren och förbundskaptenen Kari-Pekka Kyrö börjar tala är det ett systematiskt, långvarigt och av skidförbundet känt fusk som framträder. Skandalen ska under lång tid påverka såväl finsk skidåkning som idrotten i stort.

Sedan 2001 har det runnit gott om vatten under broarna och dopingjägarna har inte på något sätt legat på latsidan. Tvärtom har metoder förfinats och kontroller blivit alltmer precisa. Fuskare avslöjas och det omfattande systematiska manipulerande som förekommit i Ryssland är numera allmänt känt. Världsantidopingbyråns (WADA) arbete  tillsammans med omfattande nationella insatser gör att ingen utan rent mjöl i påsen går säker. I Sverige diskuteras huruvida idrotten kan/bör eller ska ha med kontroll och förebyggande arbete att göra kopplat till doping. Det är utan tvekan en viktig fråga som också Svenska Friidrottsförbundet motionerat om till RF-stämman i vår.

När jag lyssnar på P3 Dokumentärs podd är det dock inte kontroll och straff som först och främst börjar spinna i mitt huvud. Det är folkbildning. För tänk om alla Sveriges killar och tjejer, mammor och pappor, lyssnade på podden, såg på TV-dokumentären och sedan satte sig ned och började prata om vad som är ok och inte. På vägen kan man till exempel ta och vaccinera sin klubb. Eller varför inte sin familj? För, för att ta det Ygemanska perspektivet på det hela, alla medborgare har ett ansvar för att inte göda fusk. Det är inte för att domaren ser och blåser i sin pipa som en  hands inte är ok. Eller för att Skatteverket säkert inte upptäcker som ett extra avdrag kan få slinka med. Det är faktiskt inte för risken att upptäckas som idrottare kommer att avstå från doping. Utan då någon, tränare, mamma eller kompis direkt står upp och säger – är det så vi ska ha det? Och vad händer i så fall med det vi gör? – när någon inte spelar enligt de regler vi satt upp. Så vad sägs om att vi hjälps åt? Och utöver en dopingfri idrott lär vi få ett ganska okey samhälle på köpet!

 

Konsten att göra fel på rätt sätt #emiljensen

Av någon anledning har vinterpratarna i radions P1 aldrig fått fäste hos mig. Säkert är det både tradition och tid som saknas. Sommaren inbjuder ju till rofyllt lyssnande, gärna enligt tablå strax efter kl 13 eller på reprisen efter 22, till de ofta fascinerande historier pratarna har att dela med sig av. Och missas tablåtiderna finns alla chanser i poddar och app. Här uppenbarar sig nu även vinterpratarna för mig och jag lyssnar till ordkonstnärens Emil Jensens alldeles fantastiska föreställning. Jensen pratar om misstagets ironi, eller missförståndets, och om hur det ibland blir så mycket mera rätt när det blir fel än när det blir rätt från början. Han ger såväl egna exempel som klassiska anekdoter från historien.

Ungefär samtidigt är jag inblandad i en intensiv diskussion om ledarskap som i princip grundar sig i om det vi gör bör ha ett tydligt syfte – oftast en fråga vi söker svar på, eller om det kan vara okej eller till och med fördelaktigt med större frihet. En frihet som skulle kunna vara typ en ambition att ”göra gott” eller ”göra bättre”. Både risken och möjligheten är förstås att det senare ger upphov till tankar som inte tidigare är tänkta och kanske inte alls passar in i nu rådande strukturer och normer. Jobbigt. Speciellt för en chef med kontrollbehov.

Efter att ha lyssnat på Emil Jensen i såväl sommar- som vinterversion känner jag dock att i alla fall den här chefen ska kosta på sig ett nyårslöfte till sig själv: släpp loss och släpp fram. Ty ibland blir det rätt när det blir fel…

En modern folkrörelse i #MH2016

Så där ja. Då är även jag del i rörelsen som tagit Sverige med storm. Det tog ungefär sex sekunder och med några telefontryck hade jag bidragit till den goda sak som Musikhjälpen varje år drar ett sådant lass till. Denna gång barns rätt och möjligheter att gå i skolan. Jag talar förstås om ”Med kärlek från Hofors”, den digitala insamlingsbössan som slagit alla tidigare rekord i Musikhjälpens historia. Det är inte varje dag som just Hofors får så mycket god press och det är säkerligen heller inte varje vecka som ett sådant engagemang föds ens i denna strävsamma lilla kommun. Säkert är det gott om ortsbor i exil, som jag, som gärna gör vad vi kan (vilket i jämförelse är löjligt lite) för att bidra, även om vi är långt från de cykelturer, lätta att följa via Youtube,  till Örebro eller löpturer i blöja som andra ägnat sig åt. Över 650 000 kronor som redan kommit, då detta skrivs, in tyder på en spridning långt utanför de 7000 som bor i Hofors (9500 i kommunen) men framför allt pekar det på ett engagemang som många sedan länge trott var svunnet. En modern folkrörelse helt enkelt.

Så vad är receptet? Kanske är det lika enkelt som klassiskt. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Och utan tvekan behövs det några som gör litet mer. Kommer med idén, hittar kommunikationsvägarna, sprider visionen, delar glädjen och låter engagemanget smitta. Vägarna till detta idag är oändliga och framför allt gränslösa. Folkrörelsen 2.0. Tiden är kommen. Folket bygger landet sjöng Lundell. Det är svårt att inte hålla med. Titta bara på Hofors intåg i buren på torget i Örebro.

Globala problem utan lokal lösning

På promenad hem från jobbet konsumerar jag väl utvalda poddar. Den här gången är det Vetandets värld om hur världen ska tackla barnfetman. Det har varit stor konferens i Uppsala och bland annat lyfts exemplet Seinäjoki fram. Här har man, med till synes små medel, lyckats halvera barnfetman. Vad man gjort kan både du och jag räkna ut. Mera rörelse, mera utomhus, mindre socker, bort med mobiler och lite annat smått och gott. Inte ett enda politiskt beslut behövdes.

Med samma glasögon läser jag sedan Eric Hilmerssons artikel i GP om de, precis som barnfetman, alarmerande siffrorna som visar avhoppen från barn och ungdomsidrotten. Hilmerssons recept är lika enkelt som forskarnas i den andra frågan: Mät två saker enbart: Hur många är med? Hur länge är de med? Vägen till framgång, menar Hilmersson, stavas attityd och därmed förstås förändring av attityd.

Det var många år sedan det första gången pratades om ”think globally, act locally”. På ren svenska, gräv där du står, eller gör det du kan. Har detta någonsin varit mera angeläget än nu?

På morgonkvisten gör jag sällskap med dottern och kompis till tunnelbanan. Det blir ett underbart samtal där de berättar om alla aktiviteter de vill prova på. Det är dans, simhopp, karate, thaiboxning och mycket annat. Med stor sorg vet jag som vuxen hur svårt det kommer att bli. Det kräver transporter, pengar  (ingen ska tro att barns idrottande inte är en kostnadsfråga), tid och föräldrars engagemang. Jag vet hur viktigt det är med aktivitet (think globally) och samtidigt hur otillräcklig både jag och andra är för att lösa detta  (act locally). Vill men kan inte. Undrar om inte det är här systemet behöver en ny injektion?

En legend har lämnat jordelivet

Telefonen surrar av ett sms på eftermiddagen. Från min bror: ”Har du sett att Wille Löfqvist har dött?” Det har jag inte. Jag är med dottern på konsert. Så snabbt jag kan letar jag upp vad som finns att läsa. Lovorden är många. Jag har inte tänkt på Wille på länge. Men nu när han är borta sköljer minnena över mig. Sena kvällar, torsdagsmatch med Brynäs i Gavlerinken och Wille i målet. Han var grym och idag har jag svårt att förstå att jag hann se så mycket av ishockeyspelaren. Jag var inte gammal alls men med en far som gärna gick på match var det lätt att följa med. Att han lät mig göra det är jag tacksam för än idag.

Ännu tydligare minns jag golfspelaren Wille Löfqvist. Han gav sig in i en proffskarriär just efter att sista perioden i ishockey spelats. Wille var en av de idoler jag följde då Hofors Open gick av stapeln under början av 80-talet. Alltid en tidig helg i juni, oftast innan banan ens blivit grön. Wille och några till kunde få bollen att sticka iväg som en projektil och inte ta mark förrän långt fram i svängen runt sjön på ettan. De andra jag kommer ihåg från den tiden heter alla Olle. Hedblom, Strand och Haglund. Hedblom och Haglund från Gävle. Strand från Högbo utanför Sandviken. Det var ungefär så stor världen var för en golfspelande yngling i Hofors i början av 80-talet. Eller förresten. Per Backström kom ju ända från Uppsala. Fast han var inte riktigt en i gänget. Han kunde kasta klubbor. Och han kunde vinna. Det kanske Ollarna och Wille också kunde men i så fall minns jag inget av det. Det jag istället minns är den glädje kanske framför allt Wille spred och hur otroligt gärna jag ville vara med.

Nu finns inte Wille längre och den tid jag minns då jag tänker tillbaka är lika förgången den. Hofors Opens betydelse för de golfare som växer upp i den gamla bruksorten lär vara en annan, och förebilderna heter knappast varken Wille eller Olle. Och jag tänker inte att det nödvändigtvis var bättre förr men att jag är så oerhört tacksam över att ha fått med mig det jag fick av Wille och hans kumpaner. I himlen tror jag Willes projektiler kommer till sin rätt!

En lektion i talangledarskap

Jag bläddrar igenom helgens twitterflöde på söndagskvällen och när jag kommer till golfspelaren Nick Doughertys tweet från St Andrews där han just slagit sitt sista slag i veckans Europatourtävling får jag nästan en tår i ögat. Nick Dougherty är numera före detta golfspelare eftersom hans meddelande från golfens hemstad handlar om att han nu går vidare i livet för att istället kommentera tv, dock fortsatt inom golf. Nicks sorti från tävlingsgolfen kommer inte att röna några jätterubriker. Trots det har han vunnit på touren. Tre gånger till och med. Men i relation till de förväntningar, eller kanske förhoppningar, som Doughertys entré i tävlingsgolfens finrum en gång väckte får nog detta ses som ett ganska blekt facit.

Jag minns första gången jag stötte på Nick Dougherty. Då var han runt sexton år, slog golfslag som få ens kunde drömma om, dessutom med en variation och känsla som sällan skådades bland dåtidens Leadbetter-skolade svingar, och i tillägg till detta såg han ut som en ung James Bond. Varje spelaragents dröm med andra ord!

Så vad hände längs vägen? Jag, det är här mitt öga tåras. I en tweet under helgen får Nick frågan om han fått en chans till, att göra allt en gång till, skulle han då ha gjort något annorlunda? Nick Dougherty svarar att han ”skulle ha litat på sitt spel mera och letat efter svar inom sig”. Ouch! Se där, en alldeles gratis lektion för alla tränare och ledare att ta till sig av!

Blåser det en ny vind?

Rio de Janeiro bjuder, för andra gången på kort tid, på idrottsfest. Den här gången är det världens Paralympier som står för underhållningen och prestationerna. Tidiga indikationer pekar på att Rios paralympiska spel blir det näst mest besökta hittills, efter den formidabla succé som London skapade 2012. Under lördagen besökte 167 000 människor den olympiska/paralympiska parken vilket till och med slog den mest populära dagen under OS.

Detta får naturligtvis följdeffekter på olika håll. Ett är det ekonomiska. Eller kanske rättare sagt det kommersiella. Företag vill förstås röra sig i sammanhang där man får uppmärksamhet från många människor. Samtidigt står det allt mer klart att tidigare former av sponsring, framför allt till elitidrotten, förändras i rask takt. En reklamskylt på en arena, en tröja eller bakom den intervjuade blir mer och mer ointressant. I ljuset av de värden den aktuella idrotten anses stå för kan den till och med vara rent olämplig. Vem vill kopplas ihop med exempelvis doping, läktarvåld eller helt orimliga ersättningsnivåer?

Ett vanligt innehåll i rättighetskatalogen som en sponsor köper in sig i har genom åren varit möjligheten att närvara vid evenemang. En tanke med det är att företags företrädare, och då främst höga chefer, genom idrotten sammanförs och hittar möjligheter till affärer som annars inte skulle uppstå. Utan tvekan har det varit en av idrottens starka säljargument. Idag är det få företag som kan försvara en resa till exotisk plats och spännande idrottsevenemang. Det sticker såväl i kunders som i den egna personalens ögon.

Och om lockbete inte längre är en skylt eller ett evenemang, vad är det då? Ja, det går nog åtminstone att konstatera att skylten och evenemanget behöver kopplas ihop med association. Och då helst med ”Den goda saken”. Och här är paraidrotten stark. Samtidigt är det glasklart att konkurrensen för idrotten därmed breddats. Väldigt många runtom sysslar med goda saker. Och när idrotten uppfattas elitistisk, selektiv och segregerande, då är det kanske inte så konstigt att det finns mera spännande alternativ. Men det kanske inte ens för idrottens skull är så dumt? Pengar brukar ju vara ett starkt skäl till förändring!

Tabellöst och utsiktslöst – eller?

I onsdags gick det att läsa i Expressen om hur vuxenvärlden inom idrotten numera gör barn en björntjänst. I Anna-Lena Manns idrott, och företrädesvis då i fotboll eftersom det sparkas i gräs och torkas snor tillsammans med att tårarna rinner, där får barnen lära sig att livet inte är någon dans på rosor. Nej i livet, och i idrott, finns det vinster och förluster. Och detta har fotbollförbundet nu beslutat beröva barnen den tidiga upplevelsen av eftersom man tagit bort serietabeller för barn under 13 år. Anna-Lena Mann kanske har rätt. Eller så har hon fel. Det är svårt att veta vilken effekt det vi gör idag har imorgon.

Svenska Fotbollförbundet gjorde därför det enda rimliga i ett svårt läge. Man slutade tycka och fokuserade istället på vad som borde vara rätt om man baserar sina val på den forskning som finns inom området. Sen kompletterade man det med att fundera över hur nuläget ser ut. Det senare är ganska enkelt. Det spelas seriespel och jagas troféer, och så har gjorts i många herrans år (litet drygt 100 om man ska vara nogräknad). Ju längre tiden gått desto tidigare i åldrarna har den organiserade kampen inletts och därmed har allt fler barn fått uppleva en ”du är inte bra nog”, eller ”du är grymt bra”, kultur som obevekligen föds vare sig det är medvetet eller ej. Till detta nuläge kan också läggas fakta att antalet aktivitetstillfällen i fotboll, och i andra stora lagbollidrotter, bland barn- och unga under en längre tid sjunkit betänkligt. Jag tror därmed att fotbollförbundet tyckte det var läge att göra något.

Samma dag som Anna-Lena Manns krönika publicerades kom en annan nyhet på Gävleborgs Idrottsförbunds hemsida. Där berättas om en högskoleuppsats i vilken 346 idrottsledare från flera olika idrotter i Gävleborgs län, både män och kvinnor, intervjuats. Majoriteten av ledarna tycker att barn visst kan tävla, men att det kan ske utan seriespel och tabeller. Ledare uppfattar att föräldrar tycker det är viktigare med seriespel och tabeller än vad de uppfattar att barnen själva gör. Många av ledarna menar att barn kan hantera vinster och förluster i idrotten, medan vuxna ledare och föräldrar inte kan det lika bra. Det vet nog den som stått vid sidlinjen en kulen vårdag, och som knutit skor i halvlek.

Mann skriver ”Duktiga ungdomstränare söker sin motivation i hur individerna utvecklas mer än serietabeller och vunna matcher”. Precis. Så är det. Frågan är bara i vilken miljö denna ungdomstränare får möjligheten och inspirationen att utvecklas till att bli just duktig. Carol Dweck, professor vid Stanford, visade i sin forskning hur barn som tidigt uppmärksammades för sin talang eller sina resultat vid någon form av motgång undvek utmaningar eller svåra uppgifter. De tycktes också ge upp lättare och de valde att ljuga för sina kompisar om sina resultat. De som istället uppmärksammades för sina ansträngningar var mera öppna för utmaningar, kämpade på och trodde de kunde förbättra sig genom hårt arbete.

Rätt eller fel av fotbollförbundet? Ja, bara framtiden har svaret. Men nog tror jag mera på Carol Dweck än på Expressens krönikör.

Att spinna på framgång

Det går bra för Sverige. I alla fall ibland och på sina håll. Det stora evenemanget i Rio de Janeiro ska strax rundas av och för svenskt vidkommande summeras det till 11 medaljer. Senast vi lyckades med något liknande var i Sydney. Då tog Sverige 12 medaljer, varav fyra guld. Ingen kan väl heller ha missat att Rio var kvinnornas spel. 8-3 är ju rena utskåpningen. Samtidigt är Olympiska spel ett skolexempel på hur laget är större än jaget. Helheten överträffar med råge sina delar. Cykel, golf, fotboll och skytte förenas som idrott. Jenny, Henrik, Sarah och Sofia blir Sverige. Kombinationen idrott och nation får den mest oinvigde att intressera sig. Det är långt till de Stenmarkstider som fick Sverige att stanna på 70-talet men i dagens läge misstänker jag att detta är det bästa vi kan göra.

Utöver att framkalla nationell stolthet  (enligt britterna blev Storbritannien ett bättre land att leva i 2012 och de enda förklaringar som gick att hitta var att man stod värd för OS och att drottningen firade sitt ”diamond jubilee”) är nog den allmänna förhoppningen hos många länder att framgångar på arenan och i tv:n ska stimulera till ökat idrottande. Detta är dock ett inte helt okomplicerat förhållande.

När England stod värd för Rugby World Cup 2015 visade undersökningar tvärtom att det stora evenemanget hade verkat i rakt motsatt riktning. Nu gjorde England en tämligen usel turnering och för folkhälsan var det kanske bra. Effekten man hittade var nämligen att de många timmarnas tv-sändning gjorde att folk ännu mera än vanligt stannade inne och i soffan. Dessutom steg konsumtionen av chips och öl väsentligt.

Nu finns det dock forskning som också styrker sambandet mellan elitidrottsresultat och ökad aktivitet. Men, denna visar också att det inte sker av sig självt. Det lyckas bara om det i kölvattnet av framgången finns en plan för att fånga upp och kanalisera ett ökat intresse. Så, ”moment of truth” för olympiska, likväl som icke olympiska eftersom det är fritt fram att spinna på ett intresse för ”idrott”, det inträffar på måndag. Vad ska vara annorlunda i föreningssverige då än vad det var en måndag för två veckor sedan? Och vem ska fixa det? Just ja, föreningen är ju du, jag och alla. Kanske är det bäst att vi sätter igång!

Har en ny tid just tagit sin början?

”Farfar vad gjorde du sommaren 2016 då världen stod i brand? Åh kära barnbarn, vi letade efter Pokémonfigurer i telefonen!”

Få har väl missat Jonas Gardells tweet och Facebook uppdatering med anledning av det enorma genomslag Pokemon Go fått. I den lilla staden i Västernorrland där jag befinner mig syns människor, ofta i klunga, med varsin telefon förflytta sig från landmärke till pokestop och därmed befolka både stadspark och Storgata klart mer än en normal onsdagskväll i juli hade lyckats med utan detta spel. Sen går det förstås att diskutera om det är bra eller dåligt och om människor som nu med telefonens hjälp jagar fantasigubbar istället skulle engagerat sig i den brinnande världen om pokemon inte hade dragit fram som det gjort. Så vad är det som händer?

I den mindre digitala världen kallas Pokemon Go för orientering. För den som inte minns från skolidrotten är det en aktivitet som utförs med karta i hand (nu mobilen), där ett antal kontroller finns utmärkta (numera pokestops och pokemons). Utmaningen är att hitta kontrollerna (samla poäng) och ta sig vidare till en svårare bana (nästa nivå). Vid budkavlen tiomila samlas över 400 lag till tävling i dalaskogarna (”Pokemon Go night tour in Stockholm” på Gärdet den 22/7 har närmare 5000 anmälda på Facebook). Likheter med tidigare känd verksamhet går med andra ord att hitta. Ändå är det förmodligen olikheterna som gör att det är långt fler än de orienteringsintresserade som nu gör att Nintendos aktier skjuter i höjden. Och vad finns att lära? Hur många orienteringsföreningar kommer till hösten att bjuda in till Pokemon Go på sina träningar? Vilka andra idrotter går att utveckla med teknikens och digitaliseringens hjälp? Något säger mig att vi snart får veta…